Tryckfriheten måste alltid värnas

Återigen blossar diskussionen om tryckfriheten upp i media. Två aktuella skäl är det denna gång, Mohammed som rondellhund i ett konstprojekt och en enkät i sommar till riksdagsledamöter, där det visade sig finnas tveksamheter.

Att provocera med att använda en religiös symbol som den udda konstnären Lars Wilk gjort och som Nerikes Allehanda återgivit, är inget jag ställer upp på. Trots det måste vi som grundprincip alltid värna både konstnärens och medias rätt att uttrycka sig, oavsett vad vi tycker om det de gör.

Något mer komplicerat blev det när enkäten till oss ledamöter presenterades. Frågorna var knepiga, helgandet av privatlivet sattes mot det offentligas rätt till insyn, till exempel. Ska en polis ska har rätt att avslöja saker under utredning anonymt till media? Något som kan drabba oskyldiga och peka ut någon innan dom avgetts och därmed också kan påverka rättsprocessen. För mig är det inte helt självklart.

Inte heller att enskilda människors privatliv hängs ut i alla lägen, är för mig självklart. Detta drabbar ju även "oskyldiga" i familj och vänner på ett sätt som inte alltid kan vara förenligt med vad vi menar med tryckfrihet. Kändishysteri, rena spekulationer och paparazzis blir som en häxprocess och detta blir bara värre.

Medias roll är numera så stark att man på goda skäl talar om "den tredje statsmakten". Den första och andra är regering och riksdag. Det är viktigt att den ordningen inte rubbas.