
I ett eget konstprojekt spelade Konstfacksstudenten Anna Odell psykiskt sjuk och blev tvångsinlagd och medicinerad. Kritiken är massiv, men vissa kulturpersoner berömmer henne.
För mig är det oerhört märkligt att statligt stödda Konstfack tycker detta är helt okej. Liksom flera andra så kallade kulturpersoner. Okej att lura folk om självmord, okej att spotta på poliser, slåss med sjukvårdspersonal och ta upp en plats i vården.
Som överläkaren på St Görans sjukhus David Eberhard skriver; Anna Odell ville bland annat visa hur man blir offer inom psykiatrin. Men de enda offren i den här installationen är förbipasserande medmänniskor, utryckande polis, personal på akuten, medpatienter och skattebetalarna. Hennes installation spelar i samma liga som tavlor på gråtande barn och spelande orrar. Hon och hennes prefekt borde klippa sig och skaffa sig ett riktigt jobb. Varför inte rekommendera dem en anställning på cirkus. Pajasar brukar jobba där.
Det finns många kommentarer till inläggen på newsmill i frågan; ett citat: Med samma logik kunde jag klä ut mej i nattmössa, kalla mej för konstnär och sedan bränna ner Konstfack för att belysa konstens institutionalisering och snöpning i det postmoderna samhället, eller liknande snömos. http://www.newsmill.se/artikel/2009/01/29/
Frågan är väl; vad är konst? Ingen kan ge svaret. Men en sak är säker, att spela psyksjuk och ta samhällets resurser i anspråk är inte konst. Det är spark mot alla dem som faktiskt är sjuka, de som anklagas för att vara sjuka och ett hån mot dem som råkat ut för en psyksjuks våld eller terror.
Frågan är väl; vad är konst? Ingen kan ge svaret. Men en sak är säker, att spela psyksjuk och ta samhällets resurser i anspråk är inte konst. Det är spark mot alla dem som faktiskt är sjuka, de som anklagas för att vara sjuka och ett hån mot dem som råkat ut för en psyksjuks våld eller terror.










