
Blå dunster - eller den röda bluffen !
Senaste veckorna har debattklimatet och mediabruset varit näst intill hysteriskt när det gäller kritiken mot regeringen.
Det handlar om reformeringen av sjukförsäkringen. Vi vill att människor ska arbeta efter förmåga. Alla som kan ska vara välkomna tillbaka till arbete. Vi är beredda att göra allt för att hjälpa dessa människor.
Sverige hade EU:s högsta sjukfrånvaro under Göran Perssons tid. Det var alldeles för lätt att bli sjukskriven och även "bortglömd". Mer än 750 000 personer var sjukskrivna. 140 personer pensionerades - varje dag under tio års tid! Sjuk-toppen var under åren 2002-2003 där snittet låg på 44 sjukdagar per arbetsför svensk.
Alliansen gick till val och vann på att påpeka detta fel och lova att minska utanförskapet. De som har arbetsförmåga ska arbeta - efter förmåga. Kraftig satsning på rehabilitering, en rehab-kedja infördes med tre steg. Med krav på arbetsgivare, försäkringskassa, arbetsförmedling och den sjukskrivna själv. Vi har också under tre år sett hur sjuktalen sjunkit rejält.
Inför steget att ett antal ska omförsäkras vid nyår - då deras sjukdagar är slut startade debatten. Det intressanta är att sossarna inte lagt något annat förslag, inte avsatt ett enda "rött öre" till att fortsätta sjukskrivning i samma utsträckning som tidigare. Med andra ord har man accepterat regeringens budget och ändring i sjukförsäkringen.!!
Men sen hakande man på kritiken och insåg att det fanns poäng att vinna. Man lovar att riva upp allt om man vinner valet, man vill återgå till bidragspolitik, utan slut. Detta kostar minst 3 miljarder extra varje år och ökar på utanförskapet igen.
Vi ska vara självkritiska, vi kunde gjort det bättre. Vi borde varit tydligare så att inte tolkningsutrymme fanns. Nu har försäkringskassan i vissa fall tvingat sjuka människor att söka jobb, det var aldrig meningen! Men kanske finns det anställda på Försäkringskassan som inte vill att alliansen ska lyckas och som därmed stjälper mer än hjälper?
Vi har i grunden rätt - men får inte rätt. Mycket tack vare medias rapportering om enskilda stackars människor. Det är som när någon ramlat av en häst och blivit rädd, det bästa rådet är: upp igen på hästen, så fort som möjligt. När ömheten lagt sig så kanske det går med en lugnare häst, stramare tyglar och hjälp med att komma upp i sadeln, lite mer träning och lugnare tempo i början. Så ser vi på sjukas återgång till arbete! Men sossarna skulle sagt, nej, nej, sätt dig ner och gör ingenting i några år, om du sen inte vill eller vågar, så behöver du inte.




